slide show

Sommargrönska och en Canon

Av hundra och en anledningar har jag inte fotograferat någonting alls på sju månader.
Ork och energi har fått läggas på annat.
Visst har jag saknat det - visst har fotoidéer fötts i huvudet. Hur många som helst.
Men kameran har alltjämt legat nedpackad i en kartong.
Tills för några dagar sedan.

Då följde jag med dottern till stallet. Och vi fotade i skymningens sommargrönska. Med en häst som har överskottsenergi till max, på grund av boxvila. Han var överallt och ingenstans och både jag och dottern blev genomsvettiga.
Min trasiga nerv i benet gjorde sig påmind. Väldigt påmind.
Men det var inte av smärta jag satt tårögd i bilen hem sedan... 

...utan av insikten av hur bra jag mår när jag står bakom kameran.

 
 

Kvinnan som vet allt

Ibland önskar hon att kvinnan som vet allt fanns vid hennes sida varje dag.
Att hon hade kunnat få svaren på alla frågor omedelbart, innan de blir till tänkta tankar som ska kännas.
 
Hon är ljusår från den verklighet som fanns förut. I glömda gömmor hittar hon en bild och något går sönder inom henne vid anblicken.
För det är inte hon längre.
Fotografiet visar en brett leende kvinna med en okynnig glimt i ögonen.
 
Hon vill höra kvinnan som vet allt säga att hon blir fotografiet igen. Att leendet blir hon och tvärtom, tills glädjen tar överhand. Att okynniga glimtar hittar vägen tillbaka.
 
Under tiden ska hon skriva allt ur sig.
 

När själen ler

Hon lyssnade på kvinnan.
Efteråt kunde hon inte riktigt sätta fingret på vilka ord som fått henne att reagera.
Kanske var det något mellan raderna.
 
Någonting klack till inom henne.
Scenarior spelades upp för hennes inre. Alternativa verkligheter.
Den gamla vetskapen gjorde sig påmind.
Hon vet ju hur förändringar uppstår - innerst inne har hon vetat hela tiden.
 
När känslomässiga polletter trillar ner - då ler hela själen.

Dagar av glas

Dagarna känns sköra, som gjorda av tunt glas.
Hon tassar runt på tå och håller andan.
Så fort något stillar sig, bildas skuggor runt annat.
Känslan av inte höra hemma någonstans blir emellanåt övermäktig.

Hon sitter på stolar som inte tillhör henne.
Det finns ingen plats här hon kan kalla för sin. Ingenstans att återfå krafterna. 
Inte så som hon behöver, inte på hennes vis.
Hon flyter bara med. Hittar anledningar.

Hon åker hellre ifrån, än till..

 
 

Osynliga skikt från golv till tak

Det sitter något i väggarna.
Någonting som inte tillhör henne.
Ändå fastnar det på henne. Inom henne. Etsar sig fast och vill inte släppa taget. 
 
Hon anar vem det tillhör. Vem som hade en tyngd över bröstet och som fyllde varje vrå med frustration till den grad att den fortfarande hänger kvar i osynliga skikt från golv till tak.
Ibland kan hon förnimma den andras ilska. Känna den som sin egen.
 
Hon måste fråga...
 
...och se om hon har rätt.
 
 
 

Gränser

Från början var listan lång. 
Punkter fyllda av ilska.
Hon gick loss på varenda tänkt tanke. 
 
Till slut hittade hon lugnet. Runt sig, inom sig.
Till slut återstod bara en rad på listan:
  • Ni överskred min gräns
Hon ligger inte sömnlös längre..

Hålla andan

Hon är nedtryckt under vattenytan.
Håller andan.
 
Det finns saker att göra, men hon minns dem bara vagt. Har tappat greppet om i vilken ordning allt ska ske, vet inte vart hon ska börja.
Någonstans finns en värld som väntar på henne, men hon vet inte i vilken riktning hon ska gå.
Lungorna längtar efter syre och hon känner ett tryck över bröstet. Börjar få panik.

Hon måste upp till ytan, få andas in ny luft.

Och sätta ett leende på läpparna, så att ingen kan ana vad som känns under ytan.

En kram kan rymma så mycket

Jag fick en kram idag.

En varm och innerlig av en kvinna jag knappt känner. Jag ville stanna i den där kramen ett tag.

Kvinnans vänliga ord innan hon gick, fick plötsligt tårar att bränna bakom ögonlocken.
Över att saker inte blev som jag planerat - för att saker och ting fick en annan tidslinje än jag tänkt.
Men mest brände tårarna av lättnad.
För att kvinnan och hennes kram stod för något som fick allt det andra att skingras.

En kram kan rymma så mycket..


I lugnet vill hon vila sig

Så blir det en stunds tystnad.
Välbehövlig. Rogivande.

En stund när allting stillar sig och hon andas ut.
Leendet hittar tillbaka och rösten får en annan klang.
Huvudet känns en smula lättare att lyfta.
 
Turbulensen avtar i styrka och där i lugnet vill hon vila sig.
 
För första gången på evigheter är inte tröttheten det fundamentala...

Vänta ut ovissheten

Först kom chocken. Därefter rädslorna.
Det som är värst är ovissheten. Den tärande.

Vad är det som är fel?

Hon frågar och frågar, men ingen kan svara.
Den viktigaste frågan vill ingen ta i.
Väntan och fler rädslor på rad i tystnaden som uppstår.
Tankarna snurrar, hit och dit i ändlösa loopar.

Hon kryper in i hans famn, känner tårarna rinna.
Hon har aldrig känt sig så liten som nu.

Emellanåt kan hon skratta. Befriande. Välgörande.
Så som hon en gång lärde sig att göra. För att mildra lager av oro.

Under tiden kan hon bara vänta.

Vänta ut ovissheten.

 

 

Hon sprang alldeles för länge...

Hon sprang. Alldeles för länge, alldeles för fort.
 
Utbränd. Vidbränd. Sönderbränd.
Hon har inte velat se, inte velat erkänna. Bara fortsatt springa i en värld som helt stannat upp. 
Hon har kört mot rött, svängt vänster utan att se sig för - tankarna kommer på något sätt lite efter hon agerat.
Hon har försökt ringa från mobilen och tryckt på andra knappar hela tiden. Fått panik.
Som i en mardröm.
 
Misslyckad. Avställd. Bortglömd.
Vem är hon utan arbete? Utan sitt yrke? Var hon modig, den där dagen när hon sa upp sig?
Den dagen när hon kände att det inte gick längre, när det inte längre enbart handlade om stress utan om att lyckas hålla ihop sig själv som människa.
Hon sluddrade som en berusad när hon pratade, det tjöt så högt i öronen att hon bara såg att läpparna rörde sig på folk. Men inga ord nådde henne. 
Benen vek sig under henne när hon for runt mellan olika måsten och hon föll hårt mot golvet. Alldeles för hårt.
Hon har nog aldrig lyckats resa sig efter det där fallet. I verkligheten ligger hon kvar där på golvet. Trots att tid passerat. Trots att världen troligtvis pågår någonstans på avstånd.

Hon kände sig aldrig modig den dagen, bara oerhört misslyckad.      
 
Tårar. Ilska. Frustration.
Hon skriker. Alldeles för länge, alldeles för högt.
Men bara inom sig. För ingen annan får se. Hur hon egentligen mår.
Det blir han som får ta hela stöten. Hennes klippa.
 
Skam. Skuld. Ångest.
Hon ser oron i hans ögon och hon skäms. Över sin trasighet, över att hon gått sönder och inte förmår laga sig.
Skuld och skam äter sönder hennes dagar. 
 
För hon vet inte hur hon ska låsa upp dörren till någonting annat.
 
Hon vet inte...      

Trött

Tröttheten. Den lamslående.
 
Hon är så trött att sömnen inte riktigt kommer inom räckhåll.
Tankarna tänks huller om buller, hon får ingen ordning.
Någonstans i virrvarret tappar hon bort något. 
Hon vill hitta stillheten. Den hon behöver. Den hon laddar om sig med.
Istället snurrar hon i vidare cirklar - runt, runt.
 
Tröttar sig. Tröttar ut sig.
 
Hon gör inte på sitt eget sätt - hon följer någonting annat, blir en annan.
 
Det enda hon vill är motsatsen till motsatsen...bara på ett annat sätt.
 

Tankarna tänks ändå...

Hon låter tankarna bli tänkta. Hittar inga genvägar förbi i alla fall.
I den lilla världen förväntas hon vara stor. Nu och framöver. I den lilla världen hittar hon ingen plats för sig själv att finnas.
Hon vankar oroligt runt och söker.
En smula sinnesro. En gnutta välbefinnande.
 
Hon tänker på hur senaste året format och format om.
Hur många av de människor som korsat hennes väg fått hennes syn att förändras. Från nyfikenhet till något annat.
 
Varför just nu i livet?
Hon sörjer frånvaron av bortglömda känslor.
Av leenden mitt i fallen.
 
Bortvända ryggar och tystnad.
 
Tankarna tänks ändå...
 
 

Dagen faller hårt

Tillfälligt avbrott. Utestängd. Instängd.  
Dagen faller hårt mot timmar och minuter. Tiden har stannat och hon vill mota bort.
Framtid, dåtid. Nutid.
Hon vill hänga tyngdlös i nuet en stund. Få tillbaka någonting. Substans, tack så mycket!  
 
Ibland känns det som att hon upphör. Tankarna blir transparanta och funderingarna urlakade.  
Hon bryter ett mönster. Hon håller sig borta. Bryr sig inte. När hon återkommer är resultatet ändå detsamma. Skulle det inte bli tvärtom? Hon bryter ännu ett mönster.
 
 
Rädslor. Rädd för tiden. 
 
Idag tänker hon på den förbannade julen också...

Vem har sagt att besvikelse har en ålder

Hon kommer nog aldrig bli insläppt. Inte på riktigt. Inte så som hon i en perfekt värld hade önskat sig.
För hon känner motståndet. De små taggarna. 
Hon blir ståendes framför stängda dörrar hon inte förmår öppna.

Vem har sagt att besvikelse har en ålder.
Irritation. Maktlöshet. Uppgivenhet.

När drömmar blir sanna, orkar man få dem till sig då?

Om man ändå inte på riktigt släpps in...
 
 

Linda

RSS 2.0