Gabriel 1 månad

Men....
 
...hur ljuvlig är han inte?!?
 
En månad gammal och alldeles, alldeles underbar...
 
 
 
 
 

Eftertanke...

Jag vet inte hur mycket de vet. Hur nyfikna de varit.
Vad uppfattar man i en värld som gör allt för att fokusera på annat?

Jag pratar om mycket. Men inte om allt.
 
 

Digital tatuering

Vad gjorde ni i fredags?
 
Själv drack jag lite Cava och "tatuerade" Matilda:)
 
 
 

Tävlingspremiär

Idag har jag varit en stolt ponnymamma
 
Dottern och Mavve tävlade för första gången tillsammans.
 
Rolig erfarenhet och spännande hela tiden för både häst och människa :)
 
 
 

Liten Huldra

Alltså...
 
...hur söt kan man bli?!?
 
Jag föll pladask för denna lilla damen, varje gång blixtarna utlöstes började hon le eller skratta.
 
Nu finns bara två alternativ - antingen måste jag få adoptera henne....eller så drabbas jag återigen av sötdöden...;)
 
 
 
 

Matilda II

Kvinnor är...
 
...vackra. Unika. Fine art.

Och jag vill försöka fånga varje nyans. Spegla mjukheten. Sårbarheten. Styrkan. Skönheten. 

För vi kvinnor är ju allt det där, eller hur?

Vi borde påminna oss om det. Varje dag. Hela livet.
 
 
 

Känslorna blev tusen och en på samma gång

Det var som att hela världen drog ett djupt andetag.
Sedan stannade tiden. Allting upphörde att vara.
I ögonblicket hände allt och ingenting. Hon stod i centrum och samtidigt utanför.
Känslorna blev tusen och en på samma gång.

Överväldigande. Övermäktigt.

Ingenting borde behöva kännas så.
I tystnaden mellan tankar och minnen, fanns också insikten.
Det finns bara en verklighet. Endast ett sätt att hantera den.
Här och nu.

Oavsett..
 
 

Matilda

Detta var första gången jag fotar Matilda
 
Hon jobbar i butiken där jag köper godis - jag är där så ofta att vi blivit lite som bästisar:)
 
 
 

Målar min värld i olika nyanser

Riktigt tråk-foto-väder ute...
 
...jag som så gärna vill ut och prova mitt nya objektiv:)
 
Så medans jag väntar på bättre (väder)tider, så leker jag med färger, nyanser och toner.
Bilden till vänster är originalet och versionen till höger är med rejält färgreducerade nyanser.
 
Lite kul att trixa med...:)
 
 

Det som en gång var en annan version av detsamma

Det har blivit en liten smula mer på djupet. Ett stråk mer känslosamt.
Runt henne. Inom henne.
Men rösten från det förgångna slumrar ännu.

Så tårarna av ovana känslor rispar inga sår.
De rör bara vid det som en gång var en annan version av detsamma.
Glömda minnen som är hennes att bära. Ännu en gång.

I en ny tid. På nytt sätt. 
 
 

Hennes val

Det är hon som valt.
Mest av nyfikenhet. För att se om ekot från det förgångna klingat av.
Det är hon som valt.
Att se om det håller. Om det bär.

Om tid verkat som den ska. Om tankar tänkta stannar kvar.
Utan hjälp. Utan stöttning.
Det kan gå. Hon tror att det går.

För hon är samma nu som innan, bara en annan...
 
 

Idag sadlade jag om...

...och körde produktfotografering i studion:)
 
"Vill du fota en sadel?" frågade Pernilla och jag tänkte att det har jag ju inte provat, så varför inte?!
 
 
 
 

Huset som var så kallt att känslorna frös

Under vistelsen i det alldeles för kalla huset blev hon en annan.

Det var inte det här hon hade drömt. Inte detta hennes längtan innehållit.
Hon bar försiktigt runt det lilla barnet på sin arm genom huset. Skyddade henne från känslor en liten flicka inte ska behöva känna.
Sjöng mjuka sånger för att de hårda orden i bakgrunden inte skulle nå barnets öron.

Hur mycket förstod den lilla ändå?

Kvinnan visste att barnet var vaket. Hon kunde höra de små korta andetagen. Ansiktet bortvänt, tungt lutad mot hennes axel.
Och kvinnan förstod att det var dags att lämna allt - huset hade blivit så kallt att känslorna frös.
För sin egen skull, för barnets skull var det dags att gå.

Hårda ord skrek efter dem när hon för sista gången stängde dörren efter sig, när huset som var kallt inte längre tillhörde den tid det varit hennes.
Hon gick så långt att ropen till sist tystnade och dog ut. Först då stannade hon. Först då såg hon upp mot världen.
Hon kramade det tysta barnet i sin famn.
Då kände hon den. Efter tid och evighet var den där.

Värmen.

Värmen som slingrade sig runt henne. Den omslöt henne och barnet och äntligen såg den lilla upp. Rakt på kvinnan. Och kvinnan såg det hon redan visste.
De hade samma ögon. Samma minnen.
Barnet lade sin knubbmjuka hand på kvinnans kind och mötte hennes blick.
De såg på varandra. En kort sekund. En hel livstid.

Så var ögonblicket borta. Kvinnan stod ensam kvar,men med den lilla flickans värme lindad runt sitt hjärta.

Hon var samma nu som då, bara en annan...
 
 

Tapperhet

Jag brukar vurma över att se det positiva i alla situationer...
 
...är stolt över att åren lärt mig att skratta mitt i eländet - dels går det tråkiga mycket snabbare över då, dels blir deppigheten lite roligare på det sättet.

Ibland försöker jag spegla detta i mina bilder, just nu har jag fått lite dille på att göra montage där något trasigt blir till något vackert.
För det är ju en liten del av mig, det är ju så där jag alltid försöker tackla elände och jobbigheter. 
 
Tills idag. Dagen då jag fick ett fasansfullt besked, då mönstret att skratta plötsligt bröts - jag var inte ens i närheten av min egen lärdom.
 
Idag fick jag veta att det kan dröja upp till en månad innan mitt vidvinkelobjektiv kommer...
 
...en månad....
 
;)
 
 

Vackra flickor i studion

Går ju inte att se vem som är mamma och vilka som är döttrar:)
 
 

Reach for the brightest star

Det är mycket plåtning mot svart bakgrund nu:)
 
 

Även ur något som går sönder

...kan fantastiska saker ta plats.
 
 

Så känner hon igen

Så känner hon igen.
En smula för mycket. Av allt och ingenting.
Som hon gjort en gång förut. I en annan tid.
I en värld som då såg lite annorlunda ut.

Förhoppningsvis har tiden nu vridit sig rätt. Möjligen har händelser skapat nya känslor.
I vilket fall är hon redo att våga. Igen.
Med allt vad det innebär. Att vara. Att vilja vara.

Här och nu...

 

 

 


Gott Nytt År

Oslagbart att se stadens alla fyrverkerier samtidigt!:)
 
 

RSS 2.0