Tankarna tänks ändå...

Hon låter tankarna bli tänkta. Hittar inga genvägar förbi i alla fall.
I den lilla världen förväntas hon vara stor. Nu och framöver. I den lilla världen hittar hon ingen plats för sig själv att finnas.
Hon vankar oroligt runt och söker.
En smula sinnesro. En gnutta välbefinnande.
 
Hon tänker på hur senaste året format och format om.
Hur många av de människor som korsat hennes väg fått hennes syn att förändras. Från nyfikenhet till något annat.
 
Varför just nu i livet?
Hon sörjer frånvaron av bortglömda känslor.
Av leenden mitt i fallen.
 
Bortvända ryggar och tystnad.
 
Tankarna tänks ändå...
 
 

Dagen faller hårt

Tillfälligt avbrott. Utestängd. Instängd.  
Dagen faller hårt mot timmar och minuter. Tiden har stannat och hon vill mota bort.
Framtid, dåtid. Nutid.
Hon vill hänga tyngdlös i nuet en stund. Få tillbaka någonting. Substans, tack så mycket!  
 
Ibland känns det som att hon upphör. Tankarna blir transparanta och funderingarna urlakade.  
Hon bryter ett mönster. Hon håller sig borta. Bryr sig inte. När hon återkommer är resultatet ändå detsamma. Skulle det inte bli tvärtom? Hon bryter ännu ett mönster.
 
 
Rädslor. Rädd för tiden. 
 
Idag tänker hon på den förbannade julen också...

Vem har sagt att besvikelse har en ålder

Hon kommer nog aldrig bli insläppt. Inte på riktigt. Inte så som hon i en perfekt värld hade önskat sig.
För hon känner motståndet. De små taggarna. 
Hon blir ståendes framför stängda dörrar hon inte förmår öppna.

Vem har sagt att besvikelse har en ålder.
Irritation. Maktlöshet. Uppgivenhet.

När drömmar blir sanna, orkar man få dem till sig då?

Om man ändå inte på riktigt släpps in...
 
 

RSS 2.0