Kvinnor som lyfter varandra

Den första kvinnan går runt och viskar i allas öron.
Nästa dag uppstår en märklig tystnad – de flesta kanske inte gillar den personlighet som smyger runt i skuggorna och viskar så.
Den andra låtsas inte se – för henne finns man så lite att hon helt vänder ryggen till. Kanske har hon glömt sin egen historia. Hon är snabb att döma. Döma ut.
Och så den tredje som inte går att lita på. Hon som har flera ansikten och som överskred förtroendets gränser i stort och i smått. Någon liten gång för mycket.

Tre kvinnor och inte så många. Inte sett till hela livet eller till de som faktiskt finns. De som finns på riktigt.


Den första kvinnan har funnits genom tid och skeenden. Ständigt närvarande. Hon är den som alltid lyssnar. Som fångar upp. Det finns ingen annan som känner henne så väl. I hennes öra viskar hon rädslorna hon inte vågar erkänna för någon annan. En helt annan sorts viskningar än den andra första kvinnans. Lärdomen är att det oftast inte är så farligt - det där man först tror sig måste viskas fram.

Den andra kvinnan ser och ser igenom. De två är lika som en spegelbild. Samma rädslor, samma känslor. Som att ta del av sig själv, när de lyssnar på sina berättelser. Kanske ska de hjälpa varandra, möjligen är det det som är tanken. Den andra kvinnan minns sin historia. Hon dömer ingen. 

Den tredje kvinnan går att lita på. Hon är en av flera och skiftar utseende. Hon sviker aldrig. Det den tredje kvinnan vet resulterar inte i skugglika viskningar eller bortvända ryggar. Hon inser att alla bär på olika minnen. Sina egna.

För vad vet vi egentligen? Om någon annan.

Rikedomen och utbytet finns i de här tre kvinnorna. De som är så många fler än de där första, fast de är samma till antalet.


Kvinnor som lyfter varandra...

 

 

 

 


RSS 2.0