Någonstans i allt ska verkligheten återupptas

Det är förlamande på något sätt.

Hur allt kan reduceras, komprimeras till ett minimum av det som en gång fanns.
Hur tankar kan förvirra sig, förvrida sig för att till slut slå omkull allt i sin väg.
Och någonstans i allt det där ska verkligheten återupptas.

På något sätt, på något vis...


Hennes berättelse är allt som hänt och det som funnits däremellan

Hon skojar om det. Emellanåt minns hon att hon lärt sig att skratta bort det.
Det som hon vet tar udden av känslan, det som skickar iväg tankarna i en annan riktning.
Det underbara och helande i skrattets magiska kraft.

Men visst känns det. Så klart att det påverkar. Hon skulle ljuga om hon påstod sig vara oberörd.
Alla är en produkt av sin egen historia. Man reagerar och agerar utefter de rädslor som förstärkts eller försvagats över tid och händelser.
Vem har inte stått på båda sidor av samma känsla? Någon gång. Mer eller mindre.

Hennes egen berättelse är allt som hänt och det som funnits däremellan. Åren har format och stöpt om, sammantaget fört henne fram till den hon är idag.
Idag är hon annorlunda. I visst ännu samma.

Alla regerar olika, alla reagerar lika.
Hon reagerar forfarande på somt och inget.

Men emellanåt minns hon att hon lärt sig att skratta bort det som ännu skaver ömtålig hud...

 

 

Tomrum

Det är något. Något hon inte kan ta på.

Det kilar sig in i utrymmena mellan allt och inget. Skapar tomrum.
Sömnen trycks undan och hon vaknar drömlös.
I den värld som pågår är hon inte riktigt med - inte delaktig.
Tröttheten blir till slut det enda hennes tankar kretsar runt. Det som känslorna reagerar på.

Det är hon, det där tomrummet och tröttheten...

 

 
 

Vad du är söt...

...min kära lilla ponny.
 
 

En sådan där dag...

Så blev det en sådan där dag.
 
När världen liksom tippar över ände och känslorna blir för många.
När tröttheten är så påtaglig att själen skriker sig hes för att höras.
 
Så blev det en sådan där dag...
 
...när hon går sönder lite grand.
 
 
 
 

RSS 2.0