Den som man med åren formats till

Det tog tusen år av rädslor.
Att släppa taget. Att sluta reagera.

Nu kastar hon sig ut i drömmarna. Drar handen genom molnen. Låter sin längtan slingra sig runt kroppen.
Hon fångar upp insikter och inser att de är hennes att förvalta. Så som hon vet att hon alltid vetat. Egentligen.
Hon har burit dem inom sig. Låtit dem hamna i skymundan. Alltför länge.
Kvar blir bara den som man med åren formats till.

När allt reducerats. Skalats ner.
Hon tror att det är samma för alla.

 

Bara mer eller mindre...

 

 

Dansen är deras att följa

Han snurrar henne runt i dans. Håller henne nära. Tätt intill.
Får hennes rörelser att följa hans. 

Hon blundar för verkligheten en stund. Låter sig fångas upp av tonerna.
Önskar sig det hon i just det ögonblicket har. Och varje sekund av allt som återstår.
Längtan och drömmar. Så nära där och då. Hon kan snudda vid allt som någonsin funnits och finns.
Värmen från honom sprider sig inom henne. I hans ögon ser hon det självklara. 

Han snurrar henne runt i dans och dansen är deras att följa.
På avstånd hör hon själen viska mjuka ord.
Ord som bara hon uppfattar, men som hon vet att han förnimmer.

I vissa stunder blir allt så uppenbart...
 
 
 

När hänsyn brister

Det känns som en alldeles för hård omfamning.
Som att någonting låst sig fullständigt. Inuti.
 
Ett tag. En stund. En evighet.
 
Det där när hänsyn brister. Går av.
Hur tänker man? Tänker man alls?
Så oerhört onödigt. Så otroligt otaktiskt.
 
Igen.
 
...och det slutar aldrig. Det slutar ju aldrig.
 

När orken helt tagit slut

Mitt i rörelsen stannar hon upp.
Och så landar insikten - mitt där i ögonblicket som frös fast.
 
Trots att hon önskar sig saker, finns inte krafterna kvar.
Hon kapitulerar. Ger upp.
Ord som skrivits raderas och kommer aldrig någonsin att läsas.
Nu får världen ta över. Eller hon bli ett med världen.
Hon vet inte vilket. Struntar fullkomligt i att hon inte vet.

Hon har krigat alltför länge. Mot omvärlden och striden i sitt inre.
Hon känner sig urholkad. Tömd.

Men varje oförrätt vill hon nu ta tag i. Med krafter som inte längre finns.
Hon vill slåss. Fly undan allt.
Varje droppe blir till en ocean. Proportionerna i sig diffusa och konturlösa.
Och för första gången tvivlar hon. Där tvivel aldrig tidigare existerat.
Oförskämdheter. Otrevligheter.
Dra åt helvete! Du som gjorde så. Du som sade det där.
Bara försvinn ur mitt liv. Försvinn så långt att jag slipper se er mer.

Barnsligheter.
 
Hon vet det. Men just nu struntar hon i nivån på sina känslor.

...för det är så det känns när orken helt och fullständigt tagit slut.
 
 

De andas samma andetag

Hon vet det redan innan. Känner igen hur kroppen svarar.
Det kommer bli en natt utan sömn. Utan drömmar.
Bara timmar och oändlig tid av tankar att tänka.
 
Hon sträcker sig efter honom. Hennes klippa, hennes stora stöd. 
Hon kryper så tätt intill att hon efter en stund inte kan avgöra om det är hans eller sina egna andetag hon hör och känner.
 
Sinnesron vill inte infinna sig och det är hon, hennes tankar och mörkret runtomkring.

Hon förnimmer värmen från honom och under sin hand känner hon hans hjärta slå. Regelbundet. Lugnt.
Hon vill smälta samman med hans drömmar. Somna med honom. Kunna tänka som han ibland. 

Så börjar hon andas i samma takt som han. Regelbundet. Lugnt.
 
...som om de andas samma andetag.

RSS 2.0