När hänsyn brister

Det känns som en alldeles för hård omfamning.
Som att någonting låst sig fullständigt. Inuti.
 
Ett tag. En stund. En evighet.
 
Det där när hänsyn brister. Går av.
Hur tänker man? Tänker man alls?
Så oerhört onödigt. Så otroligt otaktiskt.
 
Igen.
 
...och det slutar aldrig. Det slutar ju aldrig.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0