När orken helt tagit slut

Mitt i rörelsen stannar hon upp.
Och så landar insikten - mitt där i ögonblicket som frös fast.
 
Trots att hon önskar sig saker, finns inte krafterna kvar.
Hon kapitulerar. Ger upp.
Ord som skrivits raderas och kommer aldrig någonsin att läsas.
Nu får världen ta över. Eller hon bli ett med världen.
Hon vet inte vilket. Struntar fullkomligt i att hon inte vet.

Hon har krigat alltför länge. Mot omvärlden och striden i sitt inre.
Hon känner sig urholkad. Tömd.

Men varje oförrätt vill hon nu ta tag i. Med krafter som inte längre finns.
Hon vill slåss. Fly undan allt.
Varje droppe blir till en ocean. Proportionerna i sig diffusa och konturlösa.
Och för första gången tvivlar hon. Där tvivel aldrig tidigare existerat.
Oförskämdheter. Otrevligheter.
Dra åt helvete! Du som gjorde så. Du som sade det där.
Bara försvinn ur mitt liv. Försvinn så långt att jag slipper se er mer.

Barnsligheter.
 
Hon vet det. Men just nu struntar hon i nivån på sina känslor.

...för det är så det känns när orken helt och fullständigt tagit slut.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0