Osynliga skikt från golv till tak

Det sitter något i väggarna.
Någonting som inte tillhör henne.
Ändå fastnar det på henne. Inom henne. Etsar sig fast och vill inte släppa taget. 
 
Hon anar vem det tillhör. Vem som hade en tyngd över bröstet och som fyllde varje vrå med frustration till den grad att den fortfarande hänger kvar i osynliga skikt från golv till tak.
Ibland kan hon förnimma den andras ilska. Känna den som sin egen.
 
Hon måste fråga...
 
...och se om hon har rätt.
 
 
 

Gränser

Från början var listan lång. 
Punkter fyllda av ilska.
Hon gick loss på varenda tänkt tanke. 
 
Till slut hittade hon lugnet. Runt sig, inom sig.
Till slut återstod bara en rad på listan:
  • Ni överskred min gräns
Hon ligger inte sömnlös längre..

Hålla andan

Hon är nedtryckt under vattenytan.
Håller andan.
 
Det finns saker att göra, men hon minns dem bara vagt. Har tappat greppet om i vilken ordning allt ska ske, vet inte vart hon ska börja.
Någonstans finns en värld som väntar på henne, men hon vet inte i vilken riktning hon ska gå.
Lungorna längtar efter syre och hon känner ett tryck över bröstet. Börjar få panik.

Hon måste upp till ytan, få andas in ny luft.

Och sätta ett leende på läpparna, så att ingen kan ana vad som känns under ytan.

En kram kan rymma så mycket

Jag fick en kram idag.

En varm och innerlig av en kvinna jag knappt känner. Jag ville stanna i den där kramen ett tag.

Kvinnans vänliga ord innan hon gick, fick plötsligt tårar att bränna bakom ögonlocken.
Över att saker inte blev som jag planerat - för att saker och ting fick en annan tidslinje än jag tänkt.
Men mest brände tårarna av lättnad.
För att kvinnan och hennes kram stod för något som fick allt det andra att skingras.

En kram kan rymma så mycket..


RSS 2.0