Hon sprang alldeles för länge...

Hon sprang. Alldeles för länge, alldeles för fort.
 
Utbränd. Vidbränd. Sönderbränd.
Hon har inte velat se, inte velat erkänna. Bara fortsatt springa i en värld som helt stannat upp. 
Hon har kört mot rött, svängt vänster utan att se sig för - tankarna kommer på något sätt lite efter hon agerat.
Hon har försökt ringa från mobilen och tryckt på andra knappar hela tiden. Fått panik.
Som i en mardröm.
 
Misslyckad. Avställd. Bortglömd.
Vem är hon utan arbete? Utan sitt yrke? Var hon modig, den där dagen när hon sa upp sig?
Den dagen när hon kände att det inte gick längre, när det inte längre enbart handlade om stress utan om att lyckas hålla ihop sig själv som människa.
Hon sluddrade som en berusad när hon pratade, det tjöt så högt i öronen att hon bara såg att läpparna rörde sig på folk. Men inga ord nådde henne. 
Benen vek sig under henne när hon for runt mellan olika måsten och hon föll hårt mot golvet. Alldeles för hårt.
Hon har nog aldrig lyckats resa sig efter det där fallet. I verkligheten ligger hon kvar där på golvet. Trots att tid passerat. Trots att världen troligtvis pågår någonstans på avstånd.

Hon kände sig aldrig modig den dagen, bara oerhört misslyckad.      
 
Tårar. Ilska. Frustration.
Hon skriker. Alldeles för länge, alldeles för högt.
Men bara inom sig. För ingen annan får se. Hur hon egentligen mår.
Det blir han som får ta hela stöten. Hennes klippa.
 
Skam. Skuld. Ångest.
Hon ser oron i hans ögon och hon skäms. Över sin trasighet, över att hon gått sönder och inte förmår laga sig.
Skuld och skam äter sönder hennes dagar. 
 
För hon vet inte hur hon ska låsa upp dörren till någonting annat.
 
Hon vet inte...      

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0