Kvinnan som vet allt

Ibland önskar hon att kvinnan som vet allt fanns vid hennes sida varje dag.
Att hon hade kunnat få svaren på alla frågor omedelbart, innan de blir till tänkta tankar som ska kännas.
 
Hon är ljusår från den verklighet som fanns förut. I glömda gömmor hittar hon en bild och något går sönder inom henne vid anblicken.
För det är inte hon längre.
Fotografiet visar en brett leende kvinna med en okynnig glimt i ögonen.
 
Hon vill höra kvinnan som vet allt säga att hon blir fotografiet igen. Att leendet blir hon och tvärtom, tills glädjen tar överhand. Att okynniga glimtar hittar vägen tillbaka.
 
Under tiden ska hon skriva allt ur sig.
 

När själen ler

Hon lyssnade på kvinnan.
Efteråt kunde hon inte riktigt sätta fingret på vilka ord som fått henne att reagera.
Kanske var det något mellan raderna.
 
Någonting klack till inom henne.
Scenarior spelades upp för hennes inre. Alternativa verkligheter.
Den gamla vetskapen gjorde sig påmind.
Hon vet ju hur förändringar uppstår - innerst inne har hon vetat hela tiden.
 
När känslomässiga polletter trillar ner - då ler hela själen.

Dagar av glas

Dagarna känns sköra, som gjorda av tunt glas.
Hon tassar runt på tå och håller andan.
Så fort något stillar sig, bildas skuggor runt annat.
Känslan av inte höra hemma någonstans blir emellanåt övermäktig.

Hon sitter på stolar som inte tillhör henne.
Det finns ingen plats här hon kan kalla för sin. Ingenstans att återfå krafterna. 
Inte så som hon behöver, inte på hennes vis.
Hon flyter bara med. Hittar anledningar.

Hon åker hellre ifrån, än till..

 
 

Osynliga skikt från golv till tak

Det sitter något i väggarna.
Någonting som inte tillhör henne.
Ändå fastnar det på henne. Inom henne. Etsar sig fast och vill inte släppa taget. 
 
Hon anar vem det tillhör. Vem som hade en tyngd över bröstet och som fyllde varje vrå med frustration till den grad att den fortfarande hänger kvar i osynliga skikt från golv till tak.
Ibland kan hon förnimma den andras ilska. Känna den som sin egen.
 
Hon måste fråga...
 
...och se om hon har rätt.
 
 
 

Gränser

Från början var listan lång. 
Punkter fyllda av ilska.
Hon gick loss på varenda tänkt tanke. 
 
Till slut hittade hon lugnet. Runt sig, inom sig.
Till slut återstod bara en rad på listan:
  • Ni överskred min gräns
Hon ligger inte sömnlös längre..

Hålla andan

Hon är nedtryckt under vattenytan.
Håller andan.
 
Det finns saker att göra, men hon minns dem bara vagt. Har tappat greppet om i vilken ordning allt ska ske, vet inte vart hon ska börja.
Någonstans finns en värld som väntar på henne, men hon vet inte i vilken riktning hon ska gå.
Lungorna längtar efter syre och hon känner ett tryck över bröstet. Börjar få panik.

Hon måste upp till ytan, få andas in ny luft.

Och sätta ett leende på läpparna, så att ingen kan ana vad som känns under ytan.

En kram kan rymma så mycket

Jag fick en kram idag.

En varm och innerlig av en kvinna jag knappt känner. Jag ville stanna i den där kramen ett tag.

Kvinnans vänliga ord innan hon gick, fick plötsligt tårar att bränna bakom ögonlocken.
Över att saker inte blev som jag planerat - för att saker och ting fick en annan tidslinje än jag tänkt.
Men mest brände tårarna av lättnad.
För att kvinnan och hennes kram stod för något som fick allt det andra att skingras.

En kram kan rymma så mycket..


I lugnet vill hon vila sig

Så blir det en stunds tystnad.
Välbehövlig. Rogivande.

En stund när allting stillar sig och hon andas ut.
Leendet hittar tillbaka och rösten får en annan klang.
Huvudet känns en smula lättare att lyfta.
 
Turbulensen avtar i styrka och där i lugnet vill hon vila sig.
 
För första gången på evigheter är inte tröttheten det fundamentala...

Vänta ut ovissheten

Först kom chocken. Därefter rädslorna.
Det som är värst är ovissheten. Den tärande.

Vad är det som är fel?

Hon frågar och frågar, men ingen kan svara.
Den viktigaste frågan vill ingen ta i.
Väntan och fler rädslor på rad i tystnaden som uppstår.
Tankarna snurrar, hit och dit i ändlösa loopar.

Hon kryper in i hans famn, känner tårarna rinna.
Hon har aldrig känt sig så liten som nu.

Emellanåt kan hon skratta. Befriande. Välgörande.
Så som hon en gång lärde sig att göra. För att mildra lager av oro.

Under tiden kan hon bara vänta.

Vänta ut ovissheten.

 

 

Hon sprang alldeles för länge...

Hon sprang. Alldeles för länge, alldeles för fort.
 
Utbränd. Vidbränd. Sönderbränd.
Hon har inte velat se, inte velat erkänna. Bara fortsatt springa i en värld som helt stannat upp. 
Hon har kört mot rött, svängt vänster utan att se sig för - tankarna kommer på något sätt lite efter hon agerat.
Hon har försökt ringa från mobilen och tryckt på andra knappar hela tiden. Fått panik.
Som i en mardröm.
 
Misslyckad. Avställd. Bortglömd.
Vem är hon utan arbete? Utan sitt yrke? Var hon modig, den där dagen när hon sa upp sig?
Den dagen när hon kände att det inte gick längre, när det inte längre enbart handlade om stress utan om att lyckas hålla ihop sig själv som människa.
Hon sluddrade som en berusad när hon pratade, det tjöt så högt i öronen att hon bara såg att läpparna rörde sig på folk. Men inga ord nådde henne. 
Benen vek sig under henne när hon for runt mellan olika måsten och hon föll hårt mot golvet. Alldeles för hårt.
Hon har nog aldrig lyckats resa sig efter det där fallet. I verkligheten ligger hon kvar där på golvet. Trots att tid passerat. Trots att världen troligtvis pågår någonstans på avstånd.

Hon kände sig aldrig modig den dagen, bara oerhört misslyckad.      
 
Tårar. Ilska. Frustration.
Hon skriker. Alldeles för länge, alldeles för högt.
Men bara inom sig. För ingen annan får se. Hur hon egentligen mår.
Det blir han som får ta hela stöten. Hennes klippa.
 
Skam. Skuld. Ångest.
Hon ser oron i hans ögon och hon skäms. Över sin trasighet, över att hon gått sönder och inte förmår laga sig.
Skuld och skam äter sönder hennes dagar. 
 
För hon vet inte hur hon ska låsa upp dörren till någonting annat.
 
Hon vet inte...      

Trött

Tröttheten. Den lamslående.
 
Hon är så trött att sömnen inte riktigt kommer inom räckhåll.
Tankarna tänks huller om buller, hon får ingen ordning.
Någonstans i virrvarret tappar hon bort något. 
Hon vill hitta stillheten. Den hon behöver. Den hon laddar om sig med.
Istället snurrar hon i vidare cirklar - runt, runt.
 
Tröttar sig. Tröttar ut sig.
 
Hon gör inte på sitt eget sätt - hon följer någonting annat, blir en annan.
 
Det enda hon vill är motsatsen till motsatsen...bara på ett annat sätt.
 

Tankarna tänks ändå...

Hon låter tankarna bli tänkta. Hittar inga genvägar förbi i alla fall.
I den lilla världen förväntas hon vara stor. Nu och framöver. I den lilla världen hittar hon ingen plats för sig själv att finnas.
Hon vankar oroligt runt och söker.
En smula sinnesro. En gnutta välbefinnande.
 
Hon tänker på hur senaste året format och format om.
Hur många av de människor som korsat hennes väg fått hennes syn att förändras. Från nyfikenhet till något annat.
 
Varför just nu i livet?
Hon sörjer frånvaron av bortglömda känslor.
Av leenden mitt i fallen.
 
Bortvända ryggar och tystnad.
 
Tankarna tänks ändå...
 
 

Dagen faller hårt

Tillfälligt avbrott. Utestängd. Instängd.  
Dagen faller hårt mot timmar och minuter. Tiden har stannat och hon vill mota bort.
Framtid, dåtid. Nutid.
Hon vill hänga tyngdlös i nuet en stund. Få tillbaka någonting. Substans, tack så mycket!  
 
Ibland känns det som att hon upphör. Tankarna blir transparanta och funderingarna urlakade.  
Hon bryter ett mönster. Hon håller sig borta. Bryr sig inte. När hon återkommer är resultatet ändå detsamma. Skulle det inte bli tvärtom? Hon bryter ännu ett mönster.
 
 
Rädslor. Rädd för tiden. 
 
Idag tänker hon på den förbannade julen också...

En av varje. En av många.

Jag är en av varje.
En av många.
 
Så mycket som runnit förbi och försvunnit. Händelser på rad.
Ljus genom mörker och det som ryms däremellan.
Livet passerar. Dagar. Nätter.
Och jag försöker greppa. Detaljerna. Helheten.
Kan hänföras av så mycket och ingeting alls.
Snubblar och fastnar där ingen annan reagerar.

Hudlös. Ömtålig. Stark. Orubblig.
 
Jag är en varje. En av många.

Hon vill förbi och om

Det är som om det aldrig hänt.
Som något som förpassats till allt annat som fallit i glömska.

I hålrummet som uppstår föds nya rädslor. På andra vis.
Omfamningen blir en smula för hård. Gör att hon får dra efter andan. 
Hon vill förbi och om. Om och förbi.
Tänker hon för mycket går hon sönder.

Verkligheten har orsakat kaos lite för ofta, hon hinner inte med däremellan.
Ilskan kommer före tårarna nuförtiden. Omvänt. Bakvänt.

Hon vet inte hur man gör, hon har ingen aning om hur man gör...

Den som man med åren formats till

Det tog tusen år av rädslor.
Att släppa taget. Att sluta reagera.

Nu kastar hon sig ut i drömmarna. Drar handen genom molnen. Låter sin längtan slingra sig runt kroppen.
Hon fångar upp insikter och inser att de är hennes att förvalta. Så som hon vet att hon alltid vetat. Egentligen.
Hon har burit dem inom sig. Låtit dem hamna i skymundan. Alltför länge.
Kvar blir bara den som man med åren formats till.

När allt reducerats. Skalats ner.
Hon tror att det är samma för alla.

 

Bara mer eller mindre...

 

 

Dansen är deras att följa

Han snurrar henne runt i dans. Håller henne nära. Tätt intill.
Får hennes rörelser att följa hans. 

Hon blundar för verkligheten en stund. Låter sig fångas upp av tonerna.
Önskar sig det hon i just det ögonblicket har. Och varje sekund av allt som återstår.
Längtan och drömmar. Så nära där och då. Hon kan snudda vid allt som någonsin funnits och finns.
Värmen från honom sprider sig inom henne. I hans ögon ser hon det självklara. 

Han snurrar henne runt i dans och dansen är deras att följa.
På avstånd hör hon själen viska mjuka ord.
Ord som bara hon uppfattar, men som hon vet att han förnimmer.

I vissa stunder blir allt så uppenbart...
 
 
 

När hänsyn brister

Det känns som en alldeles för hård omfamning.
Som att någonting låst sig fullständigt. Inuti.
 
Ett tag. En stund. En evighet.
 
Det där när hänsyn brister. Går av.
Hur tänker man? Tänker man alls?
Så oerhört onödigt. Så otroligt otaktiskt.
 
Igen.
 
...och det slutar aldrig. Det slutar ju aldrig.
 

När orken helt tagit slut

Mitt i rörelsen stannar hon upp.
Och så landar insikten - mitt där i ögonblicket som frös fast.
 
Trots att hon önskar sig saker, finns inte krafterna kvar.
Hon kapitulerar. Ger upp.
Ord som skrivits raderas och kommer aldrig någonsin att läsas.
Nu får världen ta över. Eller hon bli ett med världen.
Hon vet inte vilket. Struntar fullkomligt i att hon inte vet.

Hon har krigat alltför länge. Mot omvärlden och striden i sitt inre.
Hon känner sig urholkad. Tömd.

Men varje oförrätt vill hon nu ta tag i. Med krafter som inte längre finns.
Hon vill slåss. Fly undan allt.
Varje droppe blir till en ocean. Proportionerna i sig diffusa och konturlösa.
Och för första gången tvivlar hon. Där tvivel aldrig tidigare existerat.
Oförskämdheter. Otrevligheter.
Dra åt helvete! Du som gjorde så. Du som sade det där.
Bara försvinn ur mitt liv. Försvinn så långt att jag slipper se er mer.

Barnsligheter.
 
Hon vet det. Men just nu struntar hon i nivån på sina känslor.

...för det är så det känns när orken helt och fullständigt tagit slut.
 
 

De andas samma andetag

Hon vet det redan innan. Känner igen hur kroppen svarar.
Det kommer bli en natt utan sömn. Utan drömmar.
Bara timmar och oändlig tid av tankar att tänka.
 
Hon sträcker sig efter honom. Hennes klippa, hennes stora stöd. 
Hon kryper så tätt intill att hon efter en stund inte kan avgöra om det är hans eller sina egna andetag hon hör och känner.
 
Sinnesron vill inte infinna sig och det är hon, hennes tankar och mörkret runtomkring.

Hon förnimmer värmen från honom och under sin hand känner hon hans hjärta slå. Regelbundet. Lugnt.
Hon vill smälta samman med hans drömmar. Somna med honom. Kunna tänka som han ibland. 

Så börjar hon andas i samma takt som han. Regelbundet. Lugnt.
 
...som om de andas samma andetag.

RSS 2.0